Livet utan måsten
En go vän som nyligen flyttat till Lund för att plugga är på besök denna helg. Så igår blev vi ett fint gäng som drog till gamla Strand i Hornstull. Överraskad blev jag när jag upptäcker att de som står i dörren är två aktiva tränings-instagrammare. Ett jätte fint par som tränar och jobbar ihop samt även är drivande bakom #WEWILLGETFIT. Muskelunni var ju självklart tvungen att hälsa :)
Fick i veckan en fråga av en tjej på insta om hur jag håller mig så motiverad och håller kosten. Då hon själv säger sig tappa allt efter en månad. Och igår var det en tjej i sällskapet som ställde samma fråga.
Tänkte att jag skulle ta och försöka sätta ord på hur jag tänker och vad träning är för mig.
Tänkte att jag skulle ta och försöka sätta ord på hur jag tänker och vad träning är för mig.
Tränat har jag alltid gjort. Har bland annat tävlingsdansat i chacha, salsa etc., spelat innebandy och kört thaiboxning. Gymmet kom in i mitt liv med min föredetta. Men kunskapen om träning, kost och sambandet däremellan var inte stor på den tiden.
Om vi går tillbaka till hur jag började just denna träningsform var det augusti förra året. Mitt liv hade drastiskt tagit stora vändningar, jag hade blivit singel efter ett treårigt förhållande, genomgått en operation, hoppat av högskolestudier, skaffat mig heltids jobb, flyttat hemifrån och ihop med Mahlin (min kusin).
Lång historia kort; sommaren 2012 innebar sena nätter, ingen träning (då jag heller inte fick pga operationen) och massa gottgott. Det visade sig i spegeln hos både mig och Mahlin. I augusti bestämde vi oss för att få bort lite av de gainade.
Jag gjorde förändringar och snabbt som sjutton kom jag i form. Blev besatt, utvecklade en viss typ av ångest när det kom till träning och kost. Där jag inte såg njutningen i träning och mat. Som tur var har jag ärliga och fina vänner som uppmärksammade mig och mitt besatta beteende. Började se träning i ett större perspektiv och på den vägen är det.
Idag
Träning är inte ett måste, ett tvång för mig. Det är en passion, något som tillhör min vardag. Att se utvecklingen, detta ständiga lärande och att se vad jag kan skapa är vad som gör min törst omöjlig att släcka. Jag har inget mål som "jag ska vägax antal kilo". Jag tränar för att jag älskar att svettas, pressa mig till det yttersta, känna varje sveda i varje repetition. Jag äter mat med smak efter vad jag gillar men med baktanke av vad min kropp behöver. Jag älskar min kropp och jag älskar varje steg framåt men även när den inte är som mest rippad också.
Jag vet inte var jag är om ett år, fem år. Men passionen för träning och kost kommer alltid genomsyra mitt liv.
Till er som frågar hur jag orkar, hur jag aldrig tappar motivationen:
Ni har gjort träning till något det inte ska vara, ett måste. Njut av det, låt det gå långsamt, älska varje stund. Ät god mat, hitta balans. Gör ni inte det kommer ni tappa motivationen lika fort som ni fann den.
Jag äter banne mig godis och glass, mosar i mig en portion blodpudding ansett för 5 personer om jag känner för det. Jag räknar inte kcal, jag vet vad min kropp behöver och jag äter efter det.
Uppmärksamma:
- Lägg inte för stort fokus på att räkna kcal om du ändå inte har planer på att tävla
- Njut av mat
- Träna inte för att du måste
- Balans; kroppen mår lika illa av att träna 5 ggr/dag som att äta skit varje dag i veckan
- Kombinera konditions- och styrketräningKvinnor: Våga använda TYNGRE vikter, du kommer inte se ut som en man
Fakta: mer muskelmassa bränner mer energi = viktnedgång
ps. för er som såg inlägget igår. FegisUnni gav sig på och testade att maxa marklyft.
Började med 50kg, lyfte utan problem. Mahlin gav mig blicken och langade upp 10kg till, Unni fixade det.. Mahlin kommer kånkandes med 20kg, PANIK(!) Jag satte banne mig den med men vågade inte öka mer igår.
Nu är nytt mål satt:
100kg innan nyår och jag ska lyckas.
Dags att byta om och iväg på middag hos min käre vän. Sen väntas shopping
